Som sjuåring vägrade hon ut sig på sin första tävling tillsammans med sin Dartmoorponny – år 2017 klev hon in som Chefsberidare hos Holsteiner Verband i Tyskland. Ebba Johanssons karriär har kantats av framgångar, motgångar, ihärdighet och glädje – men när hon ser tillbaka på de val som lett fram till idag är slutsatsen, “jag hade aldrig velat göra något annorlunda." Ebbas resa är en påminnelse om att våga gå sin egen väg, och att det faktiskt är fullt möjligt att förverkliga de drömmar man burit med sig som liten. 

Om Ebba

• Namn: Ebba Johansson

• Född: 1993.03.20

• Bor i: Hamburg, Tyskland

• Uppväxt: Heby, Sverige

• Jobbar som: Tränare och unghästutbildare

• Instagram: @johanssonebba1

När vi ringer upp Ebba för en intervju befinner hon sig i Hamburg, där hon bor i en lägenhet med sin sambo. Ebba har varit anställd hos Paul Schockemöhle sedan 2020 då hon började som tävlingsryttare i Mühlen, för att 2023 anta sin nya roll i uppfödningsstallet i Lewits, där hon idag tränar 10-15 ryttare. På anläggningen föds det cirka 1000 föl om året, och en stor del av arbetet går ut på att selektera hästarna för att ta beslut om nästa steg i deras utbildning. Rollen som tränare, vilken inte var helt självklar till en början, har visat sig vara utvecklande på både ett personligt och ridmässigt plan.

 – Jag hjälper Paul att selektera unghästarna innan de går vidare till tävlingsstallet i Mühlen eller till privatryttare. Det innebär att jag även tränar unghästar och ryttare. Det gäller att kunna kategorisera hästarna för att avgöra så tidigt som möjligt om man ser potential och vill fortsätta lägga ner tid, eller om man ska sälja dem lite tidigare. Det är otroligt spännande att se allt från en annan sida. Sen är det väldigt givande att träna andra, speciellt ryttare som är så engagerade och drivna. Det roligaste jag vet är att hjälpa andra att komma vidare i sin ridning. Den största utmaningen i min roll som tränare ligger i att jag måste ta mig an ryttarna på olika sätt, utifrån vilket mindset de har. Vissa behöver man vara lite hårdare på – för vissa funkar det inte alls. Jag tror att det är en fördel att jag som tränare rider mycket själv. Jag har en förståelse för hur svårt det faktiskt är, och kan hoppa upp och visa för mina elever hur de kan rida hästarna i praktiken.

Hur ser en vanlig vecka ut i ditt liv?

• Eftersom Lewits ligger 10 mil utanför Hamburg, så bor jag på hotell när jag jobbar där. Generellt är det 3 dagar i veckan. Vi har ett upplägg som vi följer för att det ska vara ruljans trots att det är så många hästar på anläggningen. Det är viktigt att de tar små steg framåt i utvecklingen varje dag.

• På tisdagen åker jag till anläggningen kl 6. Vi sätter i gång att träna unghästarna kl 07:30 och kör på hela förmiddagen med att hoppa dem. Vi tar paus för lunch, och fortsätter sedan träningarna under eftermiddagen. Tillsammans gör jag och huvudtränaren en lista över de hästar som ska visas för Florian (VD på företaget) som kommer på torsdagen.  

• På onsdagen så rider vi igenom alla hästarna. Vi hoppar de hästar som är väldigt gröna och som kanske gör sina första språng under ryttare.

• På torsdagen kommer Florian och då hoppar jag hästarna vi valt ut under tisdagen. Jag berättar vad min känsla är och vi beslutar om nästa steg för hästens fortsatta träning. Vi diskuterar lite om hästen behöver en vecka till, om den är redo att gå vidare till tävlingsstallet i Mühlen, eller om den ska gå till en privatryttare. 

• Mina veckor kan också se helt annorlunda ut. Till exempel i början av året så löshoppar jag och Paul unghästar som inte blivit inridna ännu för att betygsätta dem. Vi löshoppar cirka 300 hästar, och jag får ta del av Pauls tankar och hur han betygsätter dem. Jag lär mig otroligt mycket av honom, det finns nog ingen annan som sett lika mycket hopphästar på toppnivå som Paul. Jag är också en hel del på resande fot, och åker bland annat till Florida för att träna kunder och prova hästar då och då. Om två veckor ska jag åka till Mexiko för att rida auktionshästar för kunder. Det är roligt med en så varierande vardag och att träffa olika människor. 

  
  
  

När Ebba beskriver sitt liv idag, kan man undra vad sjuåriga Ebba hade tänkt om hon kunde se in i framtiden. Under uppväxten i Heby utbildade Ebba ponnyer från scratch, vilka sedan såldes vidare för att gradvis kunna köpa in bättre ponnyer. Drömmen om att jobba med hästar på heltid fanns alltid där – men det var inget hon talade högt om. 

“Jag brukar faktiskt tänka på att jag idag lever min tidigare dröm som jag haft sedan jag var liten.”

– När jag var sju år gammal red jag min första riktiga tävling på min Dartmoorponny. Jag skulle rida en LD-klass men han vägrade hoppa, jag tror till och med att jag ramlade av. Jag började storgråta för jag ville så gärna rida LC-klassen, haha. Jag brukar faktiskt tänka på att jag idag lever min tidigare dröm som jag haft sedan jag var liten. Hästar var det enda jag tänkte på men jag vågade aldrig säga högt att jag ville arbeta med hästar på heltid och bo utomlands, för jag trodde inte att det var möjligt. 

Efter studenten 2012 flyttade Ebba till Tyskland för jobbet som beridare i ett utbildnings och- tävlingsstall där hon stannade i två år. Därefter tog hon rollen i ett tävlingsstall där hon ansvarade för 15 hästar, och fick fokusera mer på sina färdigheter på tävlingsbanan. År som Ebba beskriver som slitsamma men nödvändiga för att befinna sig där hon är idag. 

– Jag kom till mitt första jobb på en tisdag och började tävla unghästar på torsdagen. Jag fick otroligt mycket erfarenhet och fick rida mycket olika hästar (jag hade totalt 21 hästar som jag tävlade samtidigt). Det var slitsamt men samtidigt väldigt nyttigt. Hade jag inte gjort de två åren så hade jag med hundra procent säkerhet inte varit där jag är idag. Efter det började jag jobba i ett mer “renodlat” tävlingsstall. Min chef där var en väldigt duktig banryttare, så jag fick lära mig mycket om hur man ska tänka när man går och rider banan. Allt har verkligen haft sin tid och alla steg har varit lika viktiga för min utveckling som ryttare. 

Efter att ha arbetat på både utbildnings- och tävlingsstall i Tyskland, blev Ebba som 24-åring erbjuden jobbet som Chefsberidare hos Holsteiner Verband. Ett jobb som innebar att utbilda, tävla, och förbereda hingstarna för tester och visningar. Osäker på om hon verkligen skulle klara av rollen, tackade hon ändå till sist ja. Ebba lyfter sin tränare under åren hos Holsteiner Verband som en av de viktigaste stöttepelarna, och belyser vikten av att ha en tränare som står bakom en till hundra procent oavsett situation.  

– När de erbjöd mig jobbet så sa jag ärligt att jag var osäker på om jag skulle klara det. Men de insisterade verkligen, så jag tänkte att jag alltid kunde testa och se det som en viktig erfarenhet. Det var många i min omgivning som sa, “det kommer aldrig gå att en tjej ska rida alla hingstar och dessutom ha positionen som Chefsberidare”. 

“Det är extremt viktigt att känna stödet från sin tränare, oavsett om det går bra eller dåligt. En som står bakom en i alla situationer och berättar när man är på rätt spår.”

 – Det som var avgörande för mig när jag började hos Holsteiner Verband var stödet jag kände från min tränare som kom en gång i veckan. Det är extremt viktigt att känna stödet från sin tränare, oavsett om det går bra eller dåligt. En som står bakom en i alla situationer och berättar när man är på rätt spår. Han pushade mig och förklarade att vi skulle träna hästarna så att de passade mig, jag skulle inte försöka imitera ryttarna som ridit dem innan med mycket styrka. Det hjälpte mig extremt mycket att höra det. Efter ett tag så upplevde jag också att hästarna hoppade bättre när man red dem lite lättare. Vi fokuserade jättemycket på markarbetet för att få hästarna så ridbara som möjligt och hoppade väldigt sällan bana. Det upplägget funkade eftersom själva banhoppningsmomentet satt i ryggmärgen från mina tidigare jobb.

Uppgiften att kliva in som kvinnlig Chefsberidare var inte alltid helt enkel – men tanken på att ge upp var aldrig något som slog Ebba. Genom att ha tålamod, hålla sin linje, och samtidigt stå upp för sig själv, hittade hon tillslut balansen i sin nya roll.

 – I början var utmaningen definitivt att bli tagen på allvar av mina kollegor, i och med att de hade varit där mycket längre, och var äldre än jag. Det tog ett tag att bli tagen på allvar. Jag fick också göra en avvägning i vilka tillfällen man skulle säga något – eller helt enkelt vara tyst. Jag fick försöka hitta en balans och känna av situationer och människor, samtidigt som jag stod upp för mig själv. Det var också en utmaning att inte låta sig påverkas av yttre faktorer och andras åsikter. Då fick man påminna sig själv om att hålla den plan man bestämt med sin tränare. Det som är svårt med ridning är att alla har så mycket åsikter och metoder träningsvis, det är inte så att något är rätt eller fel, men man måste någonstans försöka hålla sin linje. 

Vilka råd skulle du ge den som vill satsa på att jobba med hästar utomlands? 

• Fråga dig själv vad du vill, och varför du gör det. Det kommer tider då allt känns tufft och ingenting funkar, och då måste du veta varför du gör det och inte ge upp. Den enda som kan fortsätta driva framåt när det känns tufft är du. Jag skulle också säga att man inte ska låta sig påverkas alltför mycket av andra, och framför allt tro på sig själv. Självklart ska man lyssna och ta till sig råd, men man ska göra det från dem som vill en väl.  

• Om man verkligen vill jobba med hästar på allvar måste man också lära sig att alltid sätta jobbet och hästarna först – även när det är mycket annat som lockar. Självklart måste man få ha kul, men du måste se till att du tar dig upp på morgonen och är i tid till stallet för att ta hand om hästarna på bästa sätt. 

När Ebba ser tillbaka på sin karriär är det framför allt två saker som hon ser som avgörande för den position hon har idag. Att lita på sin magkänsla, och att alltid sätta sin utveckling framåt i första hand. 

– Om jag skulle kunna ändra något i efterhand skulle jag ändå inte velat göra något annorlunda. Och det tror jag till stor del beror på att jag alltid har gjort det jag vill göra. Vart jag än har börjat jobba eller bestämt mig för att göra – så finns det alltid dem som avrått mig till att göra det. I slutändan har det alltid visat sig vara rätt beslut. Det gäller att lita på sin magkänsla. Jag har alltid drivits av att fortsätta lära mig och utvecklas. Det är först när jag har känt att jag gjort allt och inte kommer längre som jag velat ta nästa steg och sökt mig vidare.  

Hur ser du på din karriär framåt?

 – Tidigare har jag alltid gjort upp planer, men det blir aldrig som jag planerat ändå, haha. Just nu är jag väldigt glad för hur det är och känner att jag utvecklas, så jag tror jag faktiskt kommer fortsätta några år framåt. Jag har lekt med tanken att ta emot egna hästar på utbildning då jag får många förfrågningar om att ta emot andras hästar. Samtidigt gillar jag att vara anställd och att ha min vardag och trygghet. Kanske får jag ansvara för andra arbetsuppgifter på företaget, eller börja ta mer beslut om hästarnas utbildning framåt. Vi får se helt enkelt!