HEJ, THERESE NILSHAGEN!
Den svenska dressyrryttaren Therese Nilshagen har minst sagt tagit den långa vägen till världstoppen. Hon började sin ridkarriär i ung ålder på ridskolan och var kvar som lektionsryttare tills hon gick ut gymnasiet. Som fjortonåring startade hon sin första dressyrtävling på ridskoleponnyn Rainbow, och den blåa rosetten de kammade hem tillsammans gav blodad tand.
Idag är Therese en av Sveriges bästa dressyrryttare och en självklar del i landslaget sedan flera år. Hon har visat prov på att det är fullt möjligt att lyckas inom ridsporten oavsett bakgrund – det gäller bara att ha tålamod och se långsiktigt.
Vi fick en pratstund med Therese där hon delar med sig av sin resa från att vara ridskoleelev på Vällingby Ridklubb – till att bo i Tyskland, tillhöra världseliten och rida de största mästerskapen.
Om Therese
- Bor: Bosatt i Tyskland, tävlar för Sverige
- Ålder: Född 24 januari 1983
- Sysselsättning: Professionell dressyrryttare & Chief Rider på Lodbergens dressyrcenter
- Instagram: @therese_nilshagen_
Hur började allt? När kom du i kontakt med hästar för första gången?
Den allra första gången var på ponnyridning på Skansen tillsammans med min mormor och syster. Min syster, som är tre år äldre än mig, började tjata på våra föräldrar om att få börja rida på ridskola. Som lillasyster ville jag ju såklart göra allt som hon gjorde, så när jag var runt 8–9 år började jag rida på ridskolan – och där blev jag kvar väldigt länge.
Till en början red jag en gång i veckan, men jag var ändå där hela tiden. Ridskolan blev hela mitt sociala liv och även om det allra roligaste var att åka dit när man hade sin ridlektion, så hängde jag där i stort sett varje dag. Höjdpunkten var när jag fyllde 15 och fick börja jobba i stallet. Då kunde jag själv jobba av min ridräkning, och rida två gånger i veckan i stället. De hade även ponnyavel där och jag var ganska liten, så på sikt fick jag dessutom hjälpa till att rida in någon Shetlandsponny här och där.
“Från det att jag var ganska ung kunde jag hitta mina vägar för att få lite fler timmar i sadeln”
Hur länge red du på ridskolan?
Jag var faktiskt kvar på ridskolan till det att jag gick ur gymnasiet. Då hade jag blivit för gammal för att rida ponny och det kändes som ett naturligt nästa steg att gå vidare när jag blev erbjuden att börja jobba hos Ann Sophie Mannerfelt och Louise Nathhorst. Men det var verkligen ett perfekt upplägg för mig att vara på ridskolan hela den perioden. Mina föräldrar hade inga planer på att köpa en egen ponny till mig, så jag är uppvuxen och fostrad på ridskola. Många föräldrar tycker ju att det är dyrt med ridning, men jag tror att det är väldigt bra investerad tid. Då är barnen i stallet i stället för ute på gatan och hittar på fuffens.
Idag är du en av Sveriges bästa dressyrryttare, har du alltid varit inriktad på dressyr?
Vällingby Ridklubb som jag red på var en ganska dressyrinriktad ridskola, så på så sätt blev det mycket dressyr redan från början även om vi hoppade några gånger per termin.
Så här i efterhand, ser du någon speciell fördel med att rida på ridskola?
Att man får chansen att rida olika typer av hästar och ponnyer. För mig blev det lite annorlunda när jag började rida i en dressyrgrupp, eftersom man då började rikta in sig mer mot en specifik ponny. Men så länge man kan tycker jag absolut att man ska passa på att rida så många olika hästar man kan, för det är jättevärdefullt!
När började du tävla?
Jag red min första dressyrtävling när jag precis hade fyllt 14 år, och det var en LC:1 på en B-ponny som hette Rainbow. Vi lyckades komma 2:a i tävlingen, och även om det bara var fyra startande varav en som blev utesluten kändes det som att jag hade vunnit OS. Jag fick blodad tand och tänkte att ”det här vill jag fortsätta med!”.
Efter studenten började du arbeta på en ridanläggning i Sverige innan du sedan flyttade till Tyskland, hur kom det sig att du flyttade dit?
Jag hade stora drömmar tidigt. Kanske inte så stora som att rida OS, men jag kände att jag ville förkovra mig i ridningens konst, utvecklas och bli bättre. Jag hade hört att ett bra sätt var att börja med att flytta utomlands och att Tyskland skulle vara ett bra land – men visste inte riktigt hur jag skulle ta mig dit eftersom jag inte hade någon som banade vägen åt mig.
När jag sedan arbetade på Hogsta Ridanläggning så lärde jag känna en tjej vars kompis hade varit i Tyskland. Den kompisen visste att hennes före detta chef letade efter någon att anställa, och frågade om det inte kunde vara något för mig. Så jag ringde till honom med skakig röst, vi bestämde att jag skulle åka dit för att provjobba några dagar och sedan gick allt i ett raskt tempo. Jag fick jobbet och knappt två månader senare hade jag flyttat till Tyskland.
Då hade jag precis fyllt 20 år och min plan var egentligen att åka till Tyskland och jobba något år för att sedan återvända till Sverige och plugga vidare. Men nu har det gått 20 år sedan jag flyttade hit haha, det känns helt sjukt!
Du har med andra ord bott lika länge i Tyskland som i Sverige nu, känner du dig tysk?
Hmm, nej jag känner mig svensk och är väldigt patriotisk när det kommer till idrott och liknande. Och det är jättekul att komma hem och hälsa på familjen, äta svensk mat och köpa lösgodis. Jag älskar Sverige, men jag trivs även väldigt bra i Tyskland och livet jag har här med hästarna. Just nu ser jag väldigt många fördelar med att bo i Tyskland och jag vet att jag skulle sakna många saker här väldigt mycket om jag flyttade.
Vilken var den största skillnaden mellan Sverige och Tyskland som du märkte av i början?
Den största skillnaden jag märkte av var att kommunikationen inte är lika ”inlindad” i Tyskland som den kan vara i Sverige. Här är det mer raka rör som gäller och mer avskalad kommunikation. I Sverige upplever jag att vi har en ”alla ska få vara med”-mentalitet, medan man här tänker mer ”är du bra nog får du vara med” . Det är absolut inte otrevligt på något sätt, men det kan kännas ovant till en början innan man kommit in i det.
När började du rida på professionell nivå?
Man kan säga att det kom något år efter flytten till Tyskland. När jag först kom till hit var jag anställd som hästskötare till en väldigt duktig kille som hade några hästar på Grand Prix-nivå. Efter ett tag fick jag börja rida fram någon häst, och i takt med att jag blev bättre fick jag rida mer och mer. Efter några år gick jag tillsammans med honom till en annan stor anläggning som heter Gestüt Grönwohldhof, och där blev jag anställd som beridare. Så jag började som hästskötare och arbetade mig sedan uppåt på stegen och avancerade i mina roller.
Så småningom hamnade jag på Lodbergen, och där är jag fortfarande kvar – elva år senare. Här får jag verkligen leva min dröm och vara med och leda en fantastisk verksamhet. Jag har dessutom turen att ha ett jättebra team och supportrar bakom mig som inte bara köper fina unghästar som jag får utbilda, utan låter mig också behålla dem om vi tror på dem tillräckligt mycket. Det är jättevärdefullt för mig!
Man skulle kunna säga att en stor del av din framgång stavas Dante Weltino – när träffades ni för första gången?
När jag kom till det här stallet var Dante här, och han var då fem år gammal. Han var faktiskt en av hästarna som jag provred för tjänsten, och jag kände direkt att han var en riktig racerbil. Han ville knappt skritta alls och jag kunde verkligen känna att han är en väldigt speciell häst. Jag förstod att det var mycket jobb med honom, men också att han hade enorm potential.
Vad är det som gör honom så speciell skulle du säga?
Generellt så är det hans personlighet. Det har varit så lätt att utbilda honom för han är så otroligt positiv. Sedan var det kanske inte alltid lätt när han var en femårig avelshingst med mycket annat i huvudet. Han har alltid haft mycket energi och arbetsvilja, men är samtidigt så otroligt snäll – vilket är tur! Annars hade jag nog flugit av honom ofta.
”Dante är absolut mitt livs häst, jag är helt säker. Han kommer bli svår att toppa.”
Har du något speciellt minne med honom som du vill dela med dig av?
Dante har låtit alla mina drömmar gå i uppfyllelse. Tillsammans har vi checkat av milstolparna som alla ryttare vill vara med om, så att välja bara ett minne är svårt. Men jag måste nog ändå svara EM i Göteborg 2017 när vi tog lagbrons och jag kom på 4:e plats individuellt. Det var vårt genombrott och att få göra det på hemmaplan var fantastiskt. Det var så himla mäktigt när publiken klappade händerna och stod upp innan vi hade kommit in på banan.
Om vi blickar framåt, har du något långsiktigt mål med ridningen just nu?
Nu blir det mycket prat om Dante, men det är för att han är min hjärtehäst och championatshäst – och förhoppningsvis ska han kunna gå ett eller flera championat till. Det är vårt mål. Men jag har ju andra hästar också, och jag drömmer om att få utveckla och utbilda så många hästar som möjligt upp till den högsta nivån. Jag vill fortsätta rida mästerskap, det hägrar ett EM 2023 som absolut är ett mål för mig. OS i Paris 2024 är också ett mål, men även OS i Los Angeles 2028 om vi ska blicka långt framåt.
Vad inspirerar dig?
Alla har vi bättre och sämre dagar, och ibland är det lätt att fastna i negativa tankar när till exempel vädret är dåligt eller när träningspass inte går som man tänkt sig. Men då kan jag bli så oerhört inspirerad av personer som, trots att de är motarbetade, aldrig ger upp utan fortsätter göra det bästa av situationen. Vi har alla lite olika förutsättningar i livet och vissa har lite mer motvind än andra. Men personer som har det lite extra svårt, som trots det inte ger upp – det tycker jag är jättehäftigt.
Om man inte har en egen häst, vilka är dina bästa tips för att bli en bättre ryttare? Vad kan man göra för att utvecklas utan egen häst?
Rider du på ridskola skulle jag först och främst rekommendera dig att rida flera olika hästar. Släng ut lite krokar och försök hitta sätt att få mer tid i sadeln. Kanske kan du hitta en medryttarponny? Eller hjälpa till i stallet med olika sysslor?
Kom ihåg att det absolut inte är kört bara för att man inte har en egen häst. Om du verkligen vill så kommer det att lösa sig till slut ändå, det är jag ett levande bevis på.
Man ska inte tänka att det är kört bara för att man inte sitter med de bästa förutsättningarna.
Jag tror snarare att det är en fördel om du får jobba lite hårdare och inte kan ta allt för givet. För mig tog ridkarriären inte fart på riktigt förrän jag fyllt 20 år. Man kan hålla på länge i den här sporten, det är ingen brådska.”
