MÖT DEN SVENSKA PARARYTTAREN

LOUISE ETZNER JAKOBSSON

Resan från att ha överlevt en livshotande olycka – till att vara en del av ridsportens världselit 

För ungefär tio år sedan tog Louise liv en helomvändning när hon nästan miste livet. Från tre hjärnblödningar och en skallfraktur har Louise idag deltagit i många stora internationella dressyrtävlingar, kammat hem en silvermedalj i Paralympics 2021 och vänt upp och ned på vardagslivet för att få det att gå ihop efter olyckan.  

Det var när Louise var tre år gammal som hon fick sätta sig uppe på hästryggen för första gången. Då framför hennes pappa i sadeln i Eskilstuna där hon växte upp. Vid nio-års ålder började Louise på ridskola i Eskilstuna, medan somrarna spenderades på familjegården på Gotland. Tillsammans med hennes bästa kompis som granne, tillbringade de många dagar ridandes på ön.

–  Det är svårt att säga vad som fick mig att fastna för hästarna. Det blev bara mer och mer. Somrarna på Gotland med min bästa kompis samt alla hästar som fanns där fick tillslut mitt liv att kretsa kring hästarna.

Att det var just dressyr som Louise skulle hålla på med har inte alltid varit självklart. I början av karriären var både dressyr och hoppning aktuellt, och när Louise var 15 år gammal köpte hon en liten halvblod som hon red många hopptävlingar tillsammans med. Senare arbetade Louise för hoppryttaren Karsten Huck i Tyskland. Huck jobbade tillsammans med dressyrryttaren Jürgen Koschel, och det var inte förrän en tid på anläggningen som Louise istället sadlade om och gick över till att arbeta med honom. Där var det dressyr som gällde och hoppningen lades helt på hyllan.

Olyckan

Kärleken till dressyren blev allt större efter tiden i Tyskland och Louise arbetade sen som dressyrtränare innan en fruktansvärd olycka som skulle förändra hela hennes liv skedde. Det var hemma på gården på Gotland 2011 som Louise, tillsammans med hennes dotter skulle leda in den sista hästen från skrittmaskinen. De var väldigt sena den dagen när plötsligt stallets snällaste och lugnaste häst blev skrämd och landade på Louise fot.

–  Jag satt helt fast och försökte få bort henne ifrån mig. Då kom nästa hopp och kast, så hon får med sig mig i hoppet. Jag landade mellan foten och bringan och jag kunde inte ta mig någonstans, så när hon hoppar över mig flyger jag baklänges, landar på ryggen och slår i bakhuvudet.

Det sista minnet Louise har innan hon blir medvetslös ett par minuter är trädgrenarnas färg när hon flyger upp i luften. Först är de gröna, för att i nästa ögonblick ändra färg. De är inte gröna längre, utan bruna och gula. Louise kunde varken prata eller röra sina armar längre.

–  Min dotter som var med mig trodde att jag var död, men det är ingenting som jag minns.

Det var augusti och det var medeltidsveckan på Gotland med otroligt många människor. När dottern snabbt ringde efter ambulansen fanns det ingen tillgänglig och ambulanshelikoptern var kvar på fastlandet. Istället kom räddningstjänsten innan en avställd ambulans med semesterpersonal kom till platsen.

–  Det var väldigt turbulent runt om mig och när ambulansen tillslut var påväg till sjukhuset började mitt fokus försvinna och jag fick väldigt ont.

Väl på sjukhuset röntgades Louise två gånger innan det konstaterades att hon fått en skallfraktur och tre hjärnblödningar. Själva beskedet minns Louise väldigt lite ifrån och även de första dygnen efter olyckan är en stor dimma.

På sjukhuset blev hon kvar i två veckor innan Louise fick komma hem till gården igen. Då väntades tre månader av att göra absolut ingenting. Dagarna spenderades för det mesta sovandes på grund av den fruktansvärda tröttheten.

Hjärntröttheten var ett faktum, så ljud och ljus var nästintill outhärdligt. Om någon så lite som skrapade besticken i tallriken var det som att huvudet skulle explodera.

–  Hjärntrötthet kan man beskriva som att man har en viss mängd batteri och när det tar slut så dör batteriet bara och då går det inte att göra någonting. Ingenting fungerar och det går knappt att röra kroppen. Sen laddar man batteriet och kan åka en sväng till, men det är väldigt begränsat med orken. Även tankeverksamheten. Det blir energistopp där också.

Resan tillbaka upp på hästryggen…

Under de första månaderna räknade Louise ned dagarna tills hon skulle få sitta på hästryggen igen. För trots att olyckan skedde i stallet, var det dit hon längtade allra mest. Det var inte förrän ett halvår senare som rehabiliteringsträningen startade och tiden var inne. Att äntligen få sätta sig i sadeln igen. Louise skulle rida en äldre häst från hennes egen uppfödning och som hon själv utbildat.  Det var en väldigt snäll häst, så Louise visste att det inte skulle ske något tokigt.

–  Då satte mina döttrar mig på en longerlina först. Första gången fick jag bara skritta och då var jag ganska trött på mina döttrar, säger Louise med glimten i ögat. Dag 2 var också på lina, men då fattade jag galopp och mina döttrar höll på att dö av rädsla. Men jag hade ju balansen kvar, så det var inga problem.

Vardagen fick sig en rejäl vändning. Från ett späckat schema där det hela tiden hände saker runt om henne, till ett liv där mycket vila var viktigare än någonsin. En rytm som skulle fungera med regelbundna måltider och att vila under bland annat eftermiddagarna. 

En vanlig dag startar med frukost direkt, för att sen ta hand om hus, hem och kontorsarbete. Att sitta vid datorn är däremot något som hon helst undviker efter olyckan eftersom det blir för mycket för hjärnan. Efter det är det dags för stallet för att mocka, ordna med foder och annat som behöver göras. Sen är det dags att rida och efter det är det lunch och sova som gäller. Då är Louise utvilad och redo att rida häst nummer två eller hålla i en lektion.

–  Jag jobbar fortfarande som tränare, men väldigt lite. Jag har dragit ner väldigt mycket på det på grund av tröttheten, men när man har så duktiga elever som verkligen vill så ställer jag upp för dom.

…Och hela vägen till världseliten

Att ta sig upp på hästryggen efter en sådan allvarlig olycka är inget man ska ta för givet. Louise hade däremot en väldigt bestämd inställning till det. 

–  Du får aldrig ge upp. Hur tufft det än är så är inget omöjligt, det omöjliga är bara mycket svårare. Man måste också vara beredd på att kämpa och jobba stenhårt.

Det är svårt att undgå vilket stenhårt jobb Louise har gjort. Efter olyckan har hon vunnit två bronsmedaljer på Paralympics i Rio 2016, tagit två silver och två brons i EM och en silvermedalj i Paralympics i Tokyo i år. En resa som varit allt annat än en dans på rosor många gånger.

Under den rådande Coronapandemin blev det beslutat att Paralympics i Tokyo skulle flyttas fram till året därpå. I samma veva blir Louise av med sin häst Zernard som hon tävlat med i sju år och även kvalat in sig med till spelen. Det var när hästens ägare plötsligt bröt avtalet för att ta hem sin häst.

–  Jag hamnade i ett slags vakuum i några månader och visste inte alls vad jag skulle göra.

Efter månader hittade Louise vän en häst och köpte den till henne. Goldstrike (Goldie) var en väldigt snäll häst och hade tre bra gångarter. Det fanns inga minus och han hade mycket energi. Trots att han är en väldigt glad och positiv häst är han väldigt känslig också. Under 99% av tiden är det en lugn och trygg häst, men blir han rädd så blir Goldie riktigt rädd.

Med en helt ny häst och som dessutom inte var kvalad till Paralympics, fanns det mycket som behövde göras. Det startade med en första internationell tävling i Mannheim som inte alls gick som tänkt, följt av en sista chans att bli kvalad till Tokyo i Holland. Andra dagen i Holland fick Goldie 72% och det var därmed klart. Klart för Paralympics 2021 i Tokyo. 

…Tills nästa hinder kom. Bara någon månad innan det var dags att packa väskorna och flyga till Tokyo, bröt Louise benet. Det var när hon skulle hoppa av cykeln och trampade snett som Louise fick cykelramen i benet. 

Jag kände direkt att något hände, men jag visste inte om det var skelett eller mjukdelar.

Väl på sjukhuset visade det sig vara både mjukdelar och skelettet. Ett benbrott som krävde en operation där Louise skulle sövas ner för att sen få skruvar i benet. Eftersom Louise haft frakturer tidigare visste hon att det är något som kan läka på 6 veckor. Då var det bara att se till och få en operation omgående! Det första Louise gjorde då var att ta fram almanackan för att räkna dagarna till Paralympics. Efter en hel del tjat lyckades hon få en operation fem veckor innan hon skulle sitta i karantän inför Tokyo. 

– Ortopeden ville att gipset skulle vara på i sex veckor, men tillslut gav han med sig. Jag talade om för honom att om man har jobbat i 2 år för en olympiad då ska man dit.

Det var på håret, och det var inte förrän veckan innan när Louise och hennes dotter var i karantän i Aachen som hon red för första gången efter cykelolyckan. Under veckan i karantän fick dottern rida fram Goldie så att Louise skulle kunna spara på sin energi så mycket som möjligt. Väl i Tokyo var det dags för Louise att sätta sig i sadeln igen och det gjorde hon med bravur. Det blev en silvermedalj!

–Den här medaljen är en teammedalj, eller en familjmedalj eftersom hela familjen har hjälpt mig hela tiden. Utan mina döttrar som red hästen i 6 veckor eller min man som kört mig till tävlingar överallt hade jag inte tagit mig dit.  Den mentala stöttningen, att dom stått ut med min målmedvetenhet samt med mig som suttit i rullstol och hoppat på kryckor i 6 veckor. För mig är det också otroligt värdefullt.

Louise om framtida satsningen

Louise planerar att delta i flertalet stora internationella tävlingar även i framtiden där Scandinavium och Blue Horse är några av dom. De stora målen är däremot att delta i VM i Danmark 2022 och Paralympics i Paris 2024. 

– jag tycker att jag fortfarande utvecklas och blir duktigare. Trots att jag är äldre orkar jag mer och jag har lärt mig att leva med min hjärna. Idag vet jag hur jag ska hantera mina dagar.