Om att kombinera rollen som mamma, hästskötare & bästavän

Gruset smattrar under bilen när vi svänger in på vägen som leder upp till den stora ridanläggningen. Solen står högt på den klarblåa himlen utan minsta tillstymmelse till moln och i hagarna som vi passerar går hästarna utan täcken. Det är vår i luften. Vi parkerar bilen och packar ut kamerautrustning, kläder och rekvisita. Idag är det content som står på agendan.

Nina möter upp oss när vi kliver in i det välskötta stallet och välkomnar oss med en kram. Hennes häst Melvin står snällt uppställd i gången bakom henne. Pälsen glänser, hovarna är inoljade och blicken är pigg och vaken. Han är van att agera modell, och det är inte första gången vi är på plats för att fotografera och filma dem tillsammans. Men just den här gången är det inte Nina som ska stå framför kameran. Idag är det Kristina “Kritan” Ingeström som vi är på plats för att träffa.

Vi slår oss ner på en bänk utanför stallet med utsikt över hagarna och ridbanan. Kritan börjar med att berätta om sin långa bakgrund inom ridsporten. Att vara i stallet har nämligen varit en självklar del av hennes liv ända sedan hon klev in på ridskolan för första gången runt 7-års ålder. Några år senare fick hon och hennes två systrar en egen ponny som de turades om att sköta och rida. Sedan dess har näst intill varje dag spenderats i stallet, med undantag för några års uppehåll i 20-årsåldern.

“När jag fick barn sen så var det fullt upp med dem, så då la jag av under några år. Men sen när de blivit lite äldre och jag kände att jag hade mer tid igen började jag faktiskt om på ridskola igen. Så när Nina var liten åkte jag i väg och red ridlektion en kväll i veckan. Det var jättekul.”

Att Nina skulle ärva sin mammas hästintresse förvånade nog ingen, och när hon så småningom fick sin första egna häst hade hon en självklar medhjälpare i sin mamma som sedan start varit med i stallet och hjälpt till. 

“När Nina fick sin första ponny som hon tränade och tävlade med var hon drygt 10 år bara, så på den tiden behövde hon min hjälp för att köra transporten och kunna ta sig till olika ställen. Och eftersom jag alltid var med som chaufför föll det naturligt att jag hjälpte till. När hon sedan tog eget körkort tror jag vi båda fortfarande tyckte att det var mysigt att åka båda två, så vi fortsatte med det helt enkelt.”

Nu har 20 år passerat sedan Nina inledde sin tävlingskarriär. Under åren har hon ägt och tävlat flera olika ponnyer och hästar och tagit plats i det svenska ponny-, junior, Young Rider-, & U25-landslaget samt tävlat internationellt som senior. Resorna har genom åren varit både många och långa, men Kritan har alltid haft en given plats på sätet bredvid i hästbussen. Någon annan hästskötare har det aldrig funnits något behov av utan när Nina har behövt avlastning, har Kritan bistått.

“Till vardags hjälper jag till med det mesta runtomkring och avlastar Nina med vanliga stallsysslor som att mocka och borsta. När hon har långa jobbdagar hjälper jag till och promenerar Melvin och så. Sen gör jag mycket annat också, som att åka och köpa nytt foder när det tar slut eller byta däck på hästbussen som jag ska göra nu till veckan. Därför är det egentligen lite missvisande att kalla mig hästskötare, jag skulle säga att jag är mer Ninas förlängda arm på något vis.” 

När det kommer till stallet har Kritan och Nina ett mycket inarbetat arbetssätt, något som kanske är oundvikligt efter så pass många år av tätt samarbete. När jag frågar hur mycket det har betytt för Kritan att dela hästintresset med Nina berättar hon om det starka band som de byggt tack vare ridsporten.

“Jag och Nina har alltid kunnat prata om allt. Vi har en väldigt öppen och ärlig kommunikation, för det går liksom inte att hålla saker inom sig när man ska sitta tillsammans och köra bil till en tävling i 15 timmar. Då kan man inte sitta och spela glad, utan allt kommer ut. Idag kan jag läsa Nina som en öppen bok, och hon märker också direkt på mig om något är fel.”

“Jag och Nina har alltid kunnat prata om allt”

Under åren som passerat är det inte bara Ninas ridkarriär som tagit fart, utan även hennes karriär i sociala medier. Det som startade som bloggen “Ninas rader” har utvecklats till att bli en Youtube-kanal, en podcast och inte minst ett av Sveriges största Instagramkonton inom ridsport. Om man är en av de drygt 100’000 personerna som följer Ninas liv har man med största sannolikhet stött på Kritan både en och två gånger i sitt flöde, då hon länge varit med såväl framför som bakom kameran.

“Jag kanske inte är personen som hoppar fram framför kameran, men om Nina gör någon Youtube-film när vi är ute och åker gör det mig ingenting att vara med. Sen kan jag tycka att det är ganska kul att hjälpa henne att filma och fota, för då har jag någonting att göra medan hon rider.”

“Det kanske låter klyschigt, men det roligaste med allt det här är att jag får vara en del av Ninas liv”

Om inte Nina hade haft ett hästintresse och börjat rida är Kritan säker på att hon hade hittat ett annat sätt att få spendera tid i stallet.

“Då hade jag säkert börjat rida på ridskolan igen någon kväll i veckan. Men det som är så lyxigt nu är ju att jag får så mycket mer runt omkring på köpet. Egentligen klarar ju sig Nina bra utan min hjälp, skulle jag resa bort är det inga problem för henne att ta hand om allt själv. Men jag tycker att det är så otroligt kul och vill vara med.”

När jag frågar om det finns något speciellt minne som hon håller kärt funderar hon ett tag. Tillsammans har hon och Nina upplevt massor tillsammans, och ett minne som de båda värderar högt är vinsten tillsammans med Dorano i finalen av Lövsta Future Challenge för unga ryttare i Friends Arena år 2018. Hon nämner även första gången som de packade hästbussen och begav sig till Nederländerna för att delta på Ninas första internationella tävling som ett glädjefyllt minne. 

“Då var allt nytt, vi var unga och visste inte hur något gick till. Det var så stort och spännande”

Kritan ler när hon pratar om deras tidiga tävlingsminnen och det är tydligt att de har upplevt mycket tillsammans under åren som gått. Hon tystnar sedan en kort stund innan hon avslutningsvis ringar in det jag upplever så utmärkande med just deras relation till varandra: hur de båda genuint uppskattar varandras umgänge. 

“Jag värdesätter verkligen alla timmar som vi har spenderat tillsammans, på väg någonstans. Man kan tänka att det skulle vara tråkigt att bara sitta i bilen i flera timmar, men vi har haft så kul. Vi har pratat, skrattat och lyssnat på så mycket knäppa grejer. Alltid packat med en fikakorg och haft det trevligt. Det är något jag önskar att alla fick uppleva.”